Europeiska unionen och Sveriges riksdag kräver att alla hemsidor informerar läsare om cookies. Denna sajt använder cookies för Google Analytics, för att spara döljande av notiser, för forumet och för andra funktioner. Ifall din webbläsare är inställd på att acceptera cookies tolkas det som samtycke.
[ dölj detta och visa notiser i menyn nedanför vid nya händelser ]Kunskaper i fysik är användbara inom medicin även om det inte är uppenbart vid en första anblick. Man stöter visserligen inte på särskilt mycket relativitetsteori men många delar av fysiken återkommer vid olika tillfällen, till exempel tryck, spänning och strålning, och god förståelse av fysik möjliggör då en snabbare intuitiv förståelse för det som föreläsaren eller boken förmedlar.
Som förkunskap är gymnasiefysiken inte lika viktig som gymnasiekemin, åtminstone om man inte har några funderingar på att ägna sig åt fysikaliskt eller tekniskt lagda specialiteter eller forskning i sin framtida yrkesutövning.
Läkarutbildningen är dock inte tom på fysik. Ett tidigt exempel på detta är nervcellernas fortledning av elektriska signaler, där proteiner i cellmembran reagerar på små förändringar i spänning och använder jonflöden för att leda vidare spänningsförändringen. Ett annat centralt fysikaliskt begrepp, som återkommer i samtliga stadier av läkarutbildningen, är tryck - i hjärta och lungor, i blod och i vävnader, för vätskor och för gaser.
En del sjukdomsskapande processer kräver rentav fysikalisk förståelse för att verkligen begripas, till exempel dykarsjuka, höghöjdssjuka och det mesta som har med strålning att göra.
Vill man förstå hur medicinsk teknik fungerar på en principiell nivå, till exempel EKG, datortomografi eller varför ultraljudet visar två aortor, så är kunskap inom motsvarande fysikaliska områden nödvändig. Även ytliga kunskaper i fysik kan räcka för att undvika vanliga fel, exempelvis uttrycket "radioaktiv strålning".
I pdf-filen nedanför har gymnasiefysik till och med nivå 2 (B) sammanställts.
Gymnasiefysik för läkarstudenter
Ordet "fysik" kommer från latinets "physica" och tidigare från grekiskans "physis" som betyder "natur". Under tidens gång har andra vetenskapliga discipliner knoppats av, till exempel kemi och biologi, men i många avseenden är det fysiken som är den mest direkta arvtagaren till naturfilosofin.
Det är viktigt att komma ihåg att fysikens ekvationer är förenklade modeller. Verkligheten är betydligt mer komplicerad, med många krafter som verkar på enskilda objekt på samma gång, och det är inte ovanligt att läroböckerna förenklar bort saker som egentligen går att ta för givna (till exempel luftmotstånd). Dessa störande faktorer kan försämra precisionen för beräkningar såväl som medicinska undersökningsinstrument.
I likhet med ungefär alla andra vetenskapsområden är fysiken inte heller färdigutvecklad. Det finns fortfarande flera olösta mysterier, inklusive frågan om huruvida energiprincipen är förenlig med Big Bang-teorin.
Inom fysiken används standardiserade enheter för att beskriva kvantiteter av olika storheter som till exempel tid eller massa. Système International d'Unités (SI) uppstod efter den franska revolutionen och används inom vetenskapen i hela världen.
För vardagligt bruk används dock ofta fortfarande andra enheter, särskilt i USA och det brittiska samväldet där brittiska måttenheter ännu lever kvar. Sverige är dock inte ett fläckfritt föredöme när det gäller användning av standardiserade enheter. Vi håller fast vid grader istället för radianer, vi använder Celsiusgrader istället för kelvin och när vi pratar om dieter så är måttet på energi ständigt kalorier istället för joule. Inom sjukvården mäter vi blodtryck med millimeter kvicksilver istället för pascal.
Det är helt enkelt svårt att släppa invanda system, som man har en intuitiv förståelse av, och byta ut dem mot någonting främmande som inte erbjuder någon märkbar förbättring i vardagen.
